På facebook hade en av mina vänner delat denna länk. Lite skrämmande kan ju tyckas.. Inte att hon delat den utan vad de faktiskt säger på filmen. Lite lättare att lchf:a sig om man sett den här kan jag ju tycka. Vad är era funderingar angående det här? Har alla andra förutom jag fattar allt sånt här för hundra år sedan? Varför är jag alltid ”bakom takana”?
Ta er tid och titta på länken.. Ge mig gärna era åsikter!
Igår blev det då dag 1 med lchf. Har naturligtvis kollat in bloggen bakom receptboken min. Min invägnings vikt var (och är) uberqwinnliga 76kg, urk.
Till frukost åt jag turkisk yoghurt med lite blåbär på. Pajen som jag bakat blev till lunch, den smakade mega bra, kombinerat med lite gurka så kan man inte klaga, inte alls.. Kaffe med mjölk dricker jag, vill inte byta det mot grädde eller nån olja. Några koppar hit eller dit under dagen tycker jag att ska kunna gå ändå. (Hör ni? Dag 1 och jag kompromissar redan, suck) Middag blev äggröra med ost, medwurst och lite tonfisk. Gott. På kvällen var jag så godis snål, jag som aldrig annars är det, att jag lät mig själv få en banan. Tragiskt. Kände mig mega törstig hela kvällen så jag drack mycket vatten. Mycket vatten. Gissa om jag sovit bra inatt? Haha, åtminstone två gånger har jag fått stiga upp o lätta på tryket.
Förstår ju att ni allihopa är så intresserade av detta att ni knappast ska kunna hålla er till dag 2 rapporten. Men nä, kommer inte att traggla sönder er med det. Första dagen får duga, sen kan de få komma lite sporadiskt, eller vartefter (om) jag gör framsteg.
Försökte ta några vettiga före bilder men vete tusan vem som fastnade på fotona, för det var verkligen inte jag. Kan visa dem i ett annat liv. I en annan värld kanske. Då jag tappat 10 kg lovar jag visa er. Det räcker säkert fint med att jag säger så här 76 kg och 168 cm. Not for long.
Min Juthbacka fynd inramade av Ikea fynd. Även om jag inet vill ha inredningsblogg mer så gillar jag inredning. Alltid.
Mi laiki. Vääri match.
Har ju tidigare en annan blogg. Hade nischat in mig på inredning. Nu efter allt som hänt i mitt liv så kände jag att den inte passade mig mera, lite som favorit skor som man växt ur. Det tog ett tag innan jag kunde släppa det och byta.
Nu bor jag här och märker att jag tris mycket bättre. Lite friare, lite öppnare och jag måste inte städa och fota för att kunna blogga. Lite take me as I am. Lite halv slarvigt och bohemigt. Vardag och fest, ångest och pest. Jag, jag, jag.
Välkommen än en gång. Välkommen att läsa mina texter, att dela ett hörn av mitt liv med mig, att läsa om då jag lyckas och när jag inte gör det. Se mina ord bli misshandlade texter och ljuva inlägg. Se mina amatör bilder. Se mig. Så. Välkommen. Igen.
På måndag mogon packade jag, prinsen och lilla mor in oss i fransosen för att köra till Åbo. Jag var kolugn. Cool. Verkligen. Vi pratade och hade det allmänt trevligt under färden. Jag brukar jaga upp mig lite grann för ett läkarbesök, oberoende om de ska lobotomera eller granska. Läskigt. Men denna gång hade man kunnat förvara glass i min ärm. Jag var verkligen iskall, inte bokstavligen, men.. Vi körde, pratade, kom till Åbo, träffade min bror, fikade, for till läkarmottagningen, väntade och väntade. Jag hade fått byta tid för de behövde min ursprungliga till en operation. På nån annan. Läkaren var lite sen. Jag väntade. Började känna av magen lite. Skojade om det. Springer jag på wc nu så kommer han säkert.. Jag vågade inte gå. Noterade att magen blev lite stentung. Modet började rinna ner i fotknölarna. Min neurokirurg kom äntligen ångande.
Snabbt fick vi uppgjort att det var ok för lilla mor och prinsen att sitta med, så vi packade in oss alla fyra i hans undersökningsrum. Där satt vi sedan som ett hoper väluppfostrade sillar och bollade frågor och svar högt som lågt. Hans specialitet är ju hjärnan. Så det var kanske inte så långsökt när han föreslog hjärn biopsi. Nej fy f*n och nej tack. Men det tyckte han själv också, ms och biopsi rimmar illa ihop. Skulle det däremot vara tumör så borde man ju ta biopsi prover.. Fast å andra sidan trodde han inte att det var cancer heller.
När de här fraserna flög över huvudet på mig satt jag och svalde tårarna. Börjar jag tjuta så tar det en stund innan jag slutar hulka. Har inte lärt mig att gråta som en sval dam. Jag brölar på som värsta matronan med betalt per tår och gram i snor. Men eftersom vi skippade biten om att skära och borra i min skalle så blev det inget lip. Tur det.
Men hans åsikt var samma som vår, varför har de inte gett mig någon diagnos? Så sagt och gjort så hade han remissat mig till en kollega, en specialist, också han i Åbo. Så nu blir det väntan i en månad ungefär innan jag får köra iväg till Åbo igen. Åtskilligt bättre än min läkartid om ett år här i hemstaden. Bläh. Utan diagnos ännu, men kanske ett steg närmare.
Nu när vi nu ändå var i Åbo så skulle det ju bara vara dumt att inte åka via Ikea en sväng. De har ju så billig mat där. Vi skulle verkligen tjäna på att åka dit, att äta där, att titta lite skadar inte. Vi tar det ut och in bara. Snabbt sa prinsen, snabbt. Han tittade lite ondskefult (jag är säker på att det var ondskefullt, verkligen, på heders ord, lömskt åtminstone) på mig och viskade, när nu din lilla mor är med kommer det här att gå undan, hon hatar ju att gå i butiker, vi kommer att kunna klassa det här besöket som historien snabbaste Ikea lopp, heheh. (Här gnuggade han händerna och liknade Gollum, jag svär!)
Nästan fyra timmar senare var vi alla tre (jag, prinsen och bror) gråtfärdiga av trötthet. Vi hängde vid kassan och väntade på lilla mor som rusade än hit, än dit. Hade jag haft mera tyngd i börsen hade jag spenderat än mer tid där, men på fjädrar kommer man inte långt och spänningen i kroppen började släppa. Vilket visar på att jag hade varit mer nervös än jag velat erkänna för läkar besöket.
Sen kom äntligen den stund då vi hade fått allt inlassat i fransosen och styrde kosan hemmåt.
Hela halva tisdagen sov jag. Överallt, hela dagen. Vilken tur att jag var ledig.
Nu så, nu ska jag banne mig byta stil. Mina lchf böcker kom idag, tjohoo! Bara av att jag äger dem känner jag mig lite mera motiverad, lite bättre och lite mera på väg. Har spenderat kvällen med att läsa och bläddra genom böckerna. Jag var för en gångs skull så pass smart att när jag hämtat ut paketet på posten öppnade jag det och tjuvläste lite i bilen.. Ack så mycket lättare att redan innan jag börjat med jota, kunnat inhandla lite saker åt oss, mig och prinsen. Alla dessa konstiga fiberpaket och mandelmjöl, grönsaker och ostar, smör och proteiner.. Härligt.
Första försöket då. Morgondagens jobb lunch, säkert två dagar i rad för oss båda. I boken hette den spenat och fetaostpaj. Här heter den paprika, broccoli och fetaostpaj. Tror det blir riktigt bra det här.
Förväntan nu innan jag hivat in den i ugnen är stor. Har fått prins M att bläddra genom åtminstone den ena boken, för att jag har tvångsinkallat honom som medberoende i detta projekt. Tanken min är att det ska pågå i sex veckor (håller tummar och tår)..
Bara o bita i och börja då! -15kg=matchvikt. Är det realistiskt att tänka att det tog mig sex månader o tjockna till och ger mig nu samma sex månader för o slimma till?
Att vänta på något. Så mycket att det känns i halsen. Så att det stockar sig och kommer i vägen för allt annat. Man glömmer bort sig mitt i en mening, mitt i en berättelse. För att det känns, för att du väntar, för att du förfasar dig, för att du inte kan annat än att vänta på det. Det finns där när du ska sova, i vägen hela tiden. Som en bula framför dig, ett hinder. Ett aber.
Inget så fint och nytt som en bebis. Inget så där luddigt och rosaskimrande, förväntansfullt och härligt nånting. Bara nånting. Nånting nytt. Nåt kallt och hårt och känns lite metalliskt i munnen bara av tanken på det. Nånting.
I morgon händer det. Det dära nya hårda nånting. Hoppas jag. Vill jag. Kanske. Vem vet?
Jag ska till läkaren. Till en ny stad, ny läkare. Nytt ansikte som stirrar en i ögonloberna. Ny reflexhammare som skrapar under fötterna. Nya frågor, gamla svar. Nya hummanden, gamla röntgenbilder. Nya funderingar , samma symptom.
Hur kan man både ha förhoppningar om och förfasa sig för, ett och samma svar? Blir det något svar? Ställer läkaren de rätta frågorna? Gör jag det? Hittar vi nåt? Finns det nåt? Får jag nåt svar?
I väntan på en diagnos. I väntan på nästa OS.
Tjohej och ouu jee på medelhög nivå är lördagen vitsord. Jag var i sällskap med lilla mor samt dottern och hennes vän på skattletar resa igår. Visst fyndade jag på Juthbacka, skrotmarknaden nummer ett i Österbotten, men inte så massivt mycket jag hade velat. Men det är ju klart att jag, liksom alla andra värda att kallas skrotälskare av olika rang, kom hem med fynd. Något annat hade ju förståss varit oacceptabelt. Ditt skrot, min skatt..
Vad som hade varit det ultimata fyndet är jag lite osäker på än, men jag vet att jag hittade det inte. Däremot fyndade jag faktiskt två taveltryck. En bock och en ko. Superfina. Lite som jag och prins M tänker jag mig. Han är envis som en bock och jag är dum som en ko, haha..
På svärfars bord stod en juvel som alla bara gick förbi hela helgen. Jag bad prinsen ta hem den till mig. Ge mig den i present bad jag. Jag fick den. Tack. Tack. Tack. Knappast värd nåt men verkligt fin är den. Så nöjd. Min skatt. Kommer att se så tjusig ut brevid mitt silvriga tårtfat.
The termos fynd. Den rymmer hela 1l så helt fy skam är det inte. Gratis. Grattis. Så om jag glömde säga det innan, tack o tack igen.
Och för att bjuda er på lite fynd och finigheter också, så kan jag tipsa om ett ganska billigt vin jag hittade i helgen.. Vinet var rött och gott och flaskan tjusig, priset kan man inte klaga på heller. (Kan ju erkänna att jag ville prova på nåt nytt och kan typ jota om viner så jag valde den här tack vare etiketten, fast det visade sig vara bara turligt) HÄR hittar du mitt goda vin!
..är när det bara infinner sig, the moment. Som från ingenstans sitter du där med magen full av vardagslycka.
Jobbet är ett kort kvällsskift, solen skiner, bären i yoghurten är saftiga och man kan lätt tro att det ännu är sommar. Även om vi är så nära polcirkeln att jag nästan hänger i armvecken och dinglar och även om sommaren snart är förbi.
Men augusti är en månad att njuta av. När man har längtat lite efter vardagen och allt är nytt ännu. Lite nyinplastade skolböcker och doftande kalendrar (för det gör de, de nya, oanvända) lite ljumma kvällar med mysmörker och soliga morgnar. Innan höstregnen börjar, innan löven ligger bruna, våta och fula på marken. Innan stressen kommit ikapp, innan vardagen faktiskt givit dig en rak höger, innan allt det. Varma fina augusti, jag njuter av dig.
Igår var jag trött och det gör mig grinig. Enormt lättirriterad. Jätte irriterad. Kom ihop mig en aning med de finaste och det var så onödigt gjort. Jag var onödig. Allt var nog inte så farligt att vi hade behövt bli osams.
Men inte är jag mindre kvinna och mamma än så, att jag inte kunde be om ursäkt. Ordentligt. Så jag stekte plättar. Plättar är gladmat för mina barn och ibland behöver man glad mat av den ena eller andra orsaken.
Naturligtvis äter mina barn sina plättar med vispgrädde på. Men jag tycker det kan vara lite mer vuxensmak på plättarna (ibland iallafall) om man sätter turkisk yoghurt istället. Gärna färska (från frysen) bär på. Jag har kokat egen krusbärssylt och den har jag valt att inte göra allt för söt utan lät den vara lite lite syrlig. Oj så god den var till plättarna.
Barnen blev glada. Jag blev glad. Alla glada. Mission completed.
(och fotnot till syster yster, jag börjar inte dieta varken hit eller dit förrän jag har böckerna i min hand, så det så. Annars skiter det sig från början.)
Jag johanna 