Full fart framåt

Här går livet i 120. På gott och ont. Tycker att jag inte hinner något i veckorna och att jobbet och träningar tar över. Jägarturer i mataffärer, reklamfilmsinspelning, cykelturs premiär, hundtrimning, tonårsdilemmor, bokföringskvällar, stickningsstunder, gynekologstrapatser, familjemiddagar, you name it! Svårt att klämma in ens matlagning och tvätt- och städtider. Ser fram emot helgerna efter fulla veckor men likväl är de också över och förbi. Man tror att man (läs; jag) ska hinna så mycket under de två stackars dagarna, hehe..

Hoppas ju att det ska sakta ner sig lite, tidstempot, att man ska hinna trycka på paus mellan varven eller åtminstone få det gå i lite slow motion. Man vill ju att det roliga ska räcka så länge som möjligt, men å andra sidan så går tiden fort när man har roligt så är det bara, det vet ju minsta musunge om. Så kanske det bara är det som är ”problemet”. Jag har det allt för bra. Inte illa så egentligen. Jag behöver bara backa tillbaka tre år för att livet skulle se sååå bra mycket annorlunda ut. Sen bestämde jag mig för att vara invaliden som vägrade vara invalid och gjorde stora ändringar i mångt och mycket.

Så fina beslut jag tog då. Så klok jag var. Så full av bra-ighet. Ångrar idag I-N-G-E-N-T-I-N-G!!!

(*All gammal skåpmat finns att läsa på blogen, bara att backa tillbaka till början för dig som känner sig manad..)

Nog om det.

Full fart framåt. Som sagt. Allt kanske går lite fortare när man väntar på något roligt. För det gör jag. Väntar. På en rolighet. Nu är det skrämmande nära. Roligheten. Skrämmande. Nära.

Bara tre vardagar kvar. Sen tar jag faktiskt ledigt lite grann. Känner att den är välförtjänt. Ledigheten. Hela två dagar smiter jag från jobbet. Och i faktiska fyra dagar kommer jag att ta semester och packa bilen full för att åka på stickläger!

Fyra dagar fulla med nördighet at its best. -Stickor och virknålar, garnnystan och härvor, skratt, värme och skoj, nåt vinglas här och där, färdig serverad mat, mönster, vänner, godis och bastubad, härliga kvinnor, kunniga damer och slagfärdiga komiker, vila, vacker natur och naturligtvis massor och åter massor av stickning-.

Förstår ni att tiden rullar iväg?

För att jag ska kunna fungera normalt och vara ens semiproduktiv kan jag ju blogga lite strunt och samtidigt presentera ett nytt par sockor i familjen sockutmaning 2016. Numero cinco, *number five*.

Stickade i bästa dagisfärger, faktiskt till mig själv, i Helmi från Teetee. Mjuka merinoullsstrumpor. Passligt våriga.

Tills nästa gång, sticka i full fart fram!

Uppskjutet

Bläh, mitt möte blev uppskjutet en vecka pga att damen i fråga var sjuk, sååå typiskt. Morr. Så nu väntar jag bara på nästa måndag..

Mitt i min fb-morgonritual hoppar det HÄR upp.. Vilken tur att vi for till Åbo till läkaren så att jag inte hamnade i samma mörka hål som den kvinnan..

Att landa lite

Har ju tänkt skriva av mig nu i så många dagar att det nu gått alldeles löjligt länge sen sist. Har hunnit vara på mässa, hunnit fylla äldre igen, hunnit sköta syskonbarn, sticka klart julklappar, hunnit börja på nya och hunnit köra ner till Åbo för att träffa läkaren, specialisten.

Jag var så inställd på hur det hela skulle förlöpa att jag blev helt ställd av resultatet. Luften gick ur mig lite grann. Hade redan fantiserat ihop hur jag skulle börja nästa inlägg och hur jag skulle dela med mig mina nyheter. Nu snavade jag på målsnöret lite granna där.. Det gick ju inte som jag tänkt mig. Som jag hade fantiserat, som jag hade förfasat och hoppats och gud vet allt. Det gick så här..

..Vi körde ner mot Åbo redan tidig måndag morgon. Bilen packad med peppad mamma och prins. Och griniga jag. Första biten gick fint. Förbi Björneborg, halvvägs in mot Åbo började KänkkäRänkkä hoppa fram. För varje mil vi lade bakom oss blev jag bara grinigare och grinigare.. När vi äntligen parkerade utanför läkarstationen var jag färdig att egenhändigt täppa till truten på lilla mamma och skulle gladeligen ha slagit ihjäl prinsen. Vi marcherade in i fel ingång, fumlade med hissarna, hittade in, anmäldes och köade till wcn, hittade rätt riktning mot undersökningsrummet och satte oss ner för att vänta in min tur. Där satt vi på rad alla tre. Och väntade. Och väntade och väntade.

Planen hade varit den att vi alla tre skulle gå in samtidigt så att vi skulle ha tre öronpar på plats för alla minns ju ändå olika saker och så skulle vi ha större chans att kunna flika in nån vettig fråga. Lilla Mamma som skulle förstå branch babblet på finska, prinsen som skulle ha anhörig passet och jag som skulle vara cirkusapa och sitta på erfarenheten av sjukdoms skiten. Jag ville ju dessutom ha dem med som moraliskt stö(r)da. Jag hade ju själv bett dem..

Men medan vi satt och väntade på att slippa in så retade jag upp mig så pass att jag tänkte ta till lipen i ren frustration. Jag fick sätta mig på händerna till sist för att inte slå till nån. Jag kände hur jag bokstavligen skakade av ilska och var så flygandes heligt förbannad att det kändes hemskt. Dont ask why så där egentligen. Totalt oprovocerat. Bara rädsla.

Så när långa farbrorn till läkare äntligen stack ut sitt huvud i korridoren och ropade mitt namn hände allt mycket plötsligt. Jag flög upp så snabbt att Karlsson på taket hade lämnat på andra plats när som helst, slet tag i min väska och satte kurs på dörren. Jag dundrade fram i korridoren som värsta ångloket, kände hur det visslade om mig och det formligen pyste ur mina öron. När jag kommit innanför dörren gjorde jag en tvärvändning och drämde åter dörrfan. Vet inte om mitt sällskap kände sig snopna, lättade eller bara sårade av mitt konstiga beteende. Jag kände bara, helt oförklarligt, att jag måste få vara ensam. Klarade inte av sällskap. Bara the Doc and me.

Han undersökte, frågade och hummade, skrev på datorn med pannan rynkad. Kan verkligen inte klaga. Allt gick mycket utförligt till. Inga snabbisar eller annat fusk. När han var klar lutade han sig bakåt och började förklara. Då, till sist, var jag tvungen att säga att nu vill jag ha in prinsen och mamma. Visst, det gick så bra så. Minerna i deras ansikten då jag gläntade på dörren i strumplästen och väste att de skulle komma in var smått förvånade om vi säger så. Jag misstänker starkt att de satt där och analyserade mitt konstiga beteende, har ärligt talat inte vågat fråga även om jag verkar vara förlåten.. Men jag kan ju tillägga att mitt humör stigit betydligt redan vid det laget.

Summa sumarum så fick jag äntligen en diagnos. KEO på finska, CIS på engelska för er som är jätteintresserade. Det betyder att jag har inte Ms!

Fatta vilken lättnad. Inte ms. Inte än åtminstone. Jag har haft en inflammation i hjärnan. (Inte hjärnhinneinflammation då.) Och för att förklara det lite så där lättsamt så kan man säga att jag har ärr kvar i hjärnan av inflammationen vilka kan irritera lite men jag borde kunna bli lite bättre ännu. Knappast samma skick som innan men om priset i det här läget är det att jag lägger klackskorna och slalompjäxorna på hyllan samt skiter i att springa så kan jag stå ut med det. Visst löper jag större risk att bli drabbad av ms i framtiden men det betyder inte att jag behöver bli det trots risken. Jag ska undersökas oftare för att mota Olle i grinden så att säga och hittar de nåt i framtiden så kan de börja medicinera genast. Så man slipper dylik rumba.

Det som kändes verkligen bra att höra var det att ”tack vare ärren” i skallen så kan jag ha känningar, pirrningar o liknande i benet (som tidigare) men det är inga nya symptom så länge de inte varar längre än 24 timmar, tack och lov. Så nu just ser allt lite ljusare ut mot vad jag hade vågat hoppas på tidigare.

Allt känns mycket bättre nu. Visst kan jag erkänna att det inte är helt 100, men FAAN så mycket bättre. Bara det att risken är större gör det ju lite mer överhängande, men som sagt, inget man inte kan leva med. Måste bara lära mig att hålla mig positiv och inte ta ut skit i förskott.

Med andra ord, tjohoooo! 🙂

What made my day

Tänk att en skit sjukdom, som förstör ditt lilla skitliv, kan föra nåt bra med sig, det trodde jag ta mig fan inte.

På jobbet idag gjorde jag en dunder tabbe. En idiotisk, liten sak egentligen. Jag var alldeles för finsk, jag som är hel svensk! Eller, nåja, finlandsvensk om vi ska klyva hår. Jag fick en drop-in kund (dvs en som inte bokat tid) och vi började prata. Jag hade klippt henne för ca ett år sedan, vilket jag mindes vagt. Idag var det annorlunda, för ett år sen tror jag vi träffades för tidigt, nu var det helt perfekt timing.

Vi pratade om ditten och dattan, om min sjukdom, om hennes, om det braiga och det dåliga. Så många fina saker den människan sa på den korta stunden och så många saker hon hann lära mig medan min sax tog tag i hennes hår och klippte av hennes blonda lockar..

Klipp, klipp, du måste lära dig skilja på vänner och vänner. Klipp klipp, du måste låta dig ha dåliga dagar. Klipp, klippeti klipp, du har ju inte valt att bli sjuk själv. Klippa kamma klippa, och mera och massor och många visdomsord av en annan människa. En människa i min klippstol en dag i september. En männsika med en (äcklig dumskallig onödig skitig blä-)sjukdom. En opererad, ärrad, vacker, ödmjuk och jävlar anamma människa. En människa med värme . En människa som var fantastiskt snygg i håret med sina blonda lockar på golvet. En människa who made my day!

Sen betalade hon, vi småpratade lite och lovade återkomma, senast inom ett år skojade vi. Hon önskade mig lycka till och kämpa på, sen var det dags för henne att gå. En liten stund senare ångrade jag mig tusenfalt. Varför kunde jag inte vara öppen nog att be henne åtminstone bli min facebook vän? Eller ens fråga vad hon heter och vänförfrågs bomba henne senare??? Så gör ju barnen också! ”Har du Fb, kan du adda mig som vän?” så låter det när barnen umgås med nya blivande vänner.

Jag står o fånflinar som en annan idiot istället för att säga nåt. Bara för att jag är så feg och finsk att jag inte kan be en annan människa bli min nya vän, för att jag är för reserverad att be henne vara en liten del av mitt liv, att få följa med i hennes. Men jag lät henne bara gå. Jag är bara så jävla finsk, men på svenska.

Men det var en riktig ”moment” vi hade. Oberoende vad du heter tjejen, så har du mig i din ringhörna! Jag ska hejja på dig när ingen annan orkar! Jag ska tänka på dig och hålla tummarna tills jag klipper av dina lockar igen, då ska jag fråga om du vill vara min vän.

Således, på återseende tjejen och i väntan på nästa os!

Utan D

På måndag mogon packade jag, prinsen och lilla mor in oss i fransosen för att köra till Åbo. Jag var kolugn. Cool. Verkligen. Vi pratade och hade det allmänt trevligt under färden. Jag brukar jaga upp mig lite grann för ett läkarbesök, oberoende om de ska lobotomera eller granska. Läskigt. Men denna gång hade man kunnat förvara glass i min ärm. Jag var verkligen iskall, inte bokstavligen, men.. Vi körde, pratade, kom till Åbo, träffade min bror, fikade, for till läkarmottagningen, väntade och väntade. Jag hade fått byta tid för de behövde min ursprungliga till en operation. På nån annan. Läkaren var lite sen. Jag väntade. Började känna av magen lite. Skojade om det. Springer jag på wc nu så kommer han säkert.. Jag vågade inte gå. Noterade att magen blev lite stentung. Modet började rinna ner i fotknölarna. Min neurokirurg kom äntligen ångande.

Snabbt fick vi uppgjort att det var ok för lilla mor och prinsen att sitta med, så vi packade in oss alla fyra i hans undersökningsrum. Där satt vi sedan som ett hoper väluppfostrade sillar och bollade frågor och svar högt som lågt. Hans specialitet är ju hjärnan. Så det var kanske inte så långsökt när han föreslog hjärn biopsi. Nej fy f*n och nej tack. Men det tyckte han själv också, ms och biopsi rimmar illa ihop. Skulle det däremot vara tumör så borde man ju ta biopsi prover.. Fast å andra sidan trodde han inte att det var cancer heller.

När de här fraserna flög över huvudet på mig satt jag och svalde tårarna. Börjar jag tjuta så tar det en stund innan jag slutar hulka. Har inte lärt mig att gråta som en sval dam. Jag brölar på som värsta matronan med betalt per tår och gram i snor. Men eftersom vi skippade biten om att skära och borra i min skalle så blev det inget lip. Tur det.

Men hans åsikt var samma som vår, varför har de inte gett mig någon diagnos? Så sagt och gjort så hade han remissat mig till en kollega, en specialist, också han i Åbo. Så nu blir det väntan i en månad ungefär innan jag får köra iväg till Åbo igen. Åtskilligt bättre än min läkartid om ett år här i hemstaden. Bläh. Utan diagnos ännu, men kanske ett steg närmare.

Nu när vi nu ändå var i Åbo så skulle det ju bara vara dumt att inte åka via Ikea en sväng. De har ju så billig mat där. Vi skulle verkligen tjäna på att åka dit, att äta där, att titta lite skadar inte. Vi tar det ut och in bara. Snabbt sa prinsen, snabbt. Han tittade lite ondskefult (jag är säker på att det var ondskefullt, verkligen, på heders ord, lömskt åtminstone) på mig och viskade, när nu din lilla mor är med kommer det här att gå undan, hon hatar ju att gå i butiker, vi kommer att kunna klassa det här besöket som historien snabbaste Ikea lopp, heheh. (Här gnuggade han händerna och liknade Gollum, jag svär!)

Nästan fyra timmar senare var vi alla tre (jag, prinsen och bror) gråtfärdiga av trötthet. Vi hängde vid kassan och väntade på lilla mor som rusade än hit, än dit. Hade jag haft mera tyngd i börsen hade jag spenderat än mer tid där, men på fjädrar kommer man inte långt och spänningen i kroppen började släppa. Vilket visar på att jag hade varit mer nervös än jag velat erkänna för läkar besöket.

Sen kom äntligen den stund då vi hade fått allt inlassat i fransosen och styrde kosan hemmåt.

Hela halva tisdagen sov jag. Överallt, hela dagen. Vilken tur att jag var ledig.

Väntan

Att vänta på något. Så mycket att det känns i halsen. Så att det stockar sig och kommer i vägen för allt annat. Man glömmer bort sig mitt i en mening, mitt i en berättelse. För att det känns, för att du väntar, för att du förfasar dig, för att du inte kan annat än att vänta på det. Det finns där när du ska sova, i vägen hela tiden. Som en bula framför dig, ett hinder. Ett aber.

Inget så fint och nytt som en bebis. Inget så där luddigt och rosaskimrande, förväntansfullt och härligt nånting. Bara nånting. Nånting nytt. Nåt kallt och hårt och känns lite metalliskt i munnen bara av tanken på det. Nånting.

I morgon händer det. Det dära nya hårda nånting. Hoppas jag. Vill jag. Kanske. Vem vet?

Jag ska till läkaren. Till en ny stad, ny läkare. Nytt ansikte som stirrar en i ögonloberna. Ny reflexhammare som skrapar under fötterna. Nya frågor, gamla svar. Nya hummanden, gamla röntgenbilder. Nya funderingar , samma symptom.

Hur kan man både ha förhoppningar om och förfasa sig för, ett och samma svar? Blir det något svar? Ställer läkaren de rätta frågorna? Gör jag det? Hittar vi nåt? Finns det nåt? Får jag nåt svar?

I väntan på en diagnos. I väntan på nästa OS.

Jag kan inte sova

Natten spenderade jag vid datorn. Tyvärr. Hade bara sovit två timmar när jag vaknade runt tre tiden av att vänstra benet pirrade så obehagligt så jag inte kunde somna om. Nu tänker ni säkert vilket våp, byt sida och somna om, men det var inte så lätt. På just exakt det sättet började sjukdoms helvetet jag gått igenom det senaste halvåret.. Att säga att jag fick lätt panik är väl närmare sanningen än vad jag tror. Jag har vankat av och an som en osalig ande ända till sju imorse, då somnade jag äntligen ett par timmar. Så rädd att bli sjuk igen har jag nog aldrig varit tidigare. Ur min synvinkel är det hemskate det att jag har inte fått nån diagnos ännu och det gör allt än mer skrämmande för man vet inte vad man har att vänta sig. Idag har det varit segt i kroppen och armen har en tyngdkänsla över sig men pirret i benet har lagt sig lite, kvar bara en märklig dovhet i foten. Men jag fungerar bra och inget av detta syns på utsidan.

Väntar på måndagen, ska då till Åbo, till privatläkare. Där hoppas jag de kommer att ge mig en diagnos. Väntar på den som en skeppsbruten väntar på räddning, inte lite vill säga.

Diagnosen gör mig inte frisk, men kan ge mig möjlighet till medicin och eventuellt lite tröst och en sorts trygghet.

Jag har blivit behandlad av neurologer på både sjukhus och rehabiliteringssjukhus men ingen har ännu vågat ge mig något definitivt svar. För er som inte vet, så blev vänstra sidan förlamad hux flux i början av mars. (Tack vare nån svullnad i högra hjärnhalvan.) Låg på sjukhus i en vecka med dropp och flyttades sedan till grannstadens rehabiliteringssvdelning för en tid på ca sex veckor. Har fått bo hemma sedan slutet av april och förra veckan var jag första dagen på jobb sedan februari. De misstänker ms eller liknande. Jag har inatt suttit uppe och läst ikapp mig lite för att få mer kött på benen och är nu själv 100% säker på att det ÄR ms. Tyvärr.

Jag hatar det och har inte valt det själv men kan inte göra mera än mitt bästa av situationen. Så jag ler och nickar och ställer upp på det ena och det andra, hjälper, sköter, kokar och stökar och väntar på att du ska ha gått hem eller att prins M och de finaste ska ha gått och lagt sig. Då.. Då gör jag det jag gör bäst. Då borrar jag ner huvudet i en dyna och lipar ögonen av mig. Nästa dag ler jag igen.

Nu är det ju inte så här dramatiskt hela tiden. Verkligen inte. För jag vill ju vara med i svängen, på allt, som vanligt. Men ibland så känns det så här dramatiskt. Ibland.

Men jag har ju faktiskt turen att ha prins M, som kan konsten att reta gallfeber på mig, som kan irritera mig härifrån till Tjotaheiti, som nickar och hummar men inte hör ett ord, som har ett glas som alltid är halvtomt, som är stark och fin och min, som arbetar för mycket, är hemma för lite och som älskar mig mest i världen. På sitt eget irriterande prins-vis.

Jag har de finaste A och R. Den ena en världsvan fjortonårig dam som kan allt och vill mera. Duktig, driftig, ansvarsfull och härligt full av tonårstrams och bubbligt skratt. Fin och mysig, lång och slank, sportig och löjligt lat. Vacker som en dag och än så länge bara min egen lilla, fräkniga, fröken med långa solbrända ben som får henne i samma noshöjd som mig.

Den andra en klok liten farbror i en elva årings kropp med ironisk humor och kvicka skämt. Smart, duktig, omtänksam och fylld med ovärdeliga skratt och solvarma kramar. Envis och härlig, lång och stilig, bästa kocken i stan och den av oss som fortfarande petar paprikan ur italiensk gryta. Växande snyggo och än så länge bara min egen lilla, underbara herrreman med starka armar som kan krama en vettlös och vimsig.

Så vad är nu väl en diagnos hit eller dit i jämförelse med de finaste. Med dessa unika skatter blir det lättare att tänka på annat.