Att lägga..

..vikten på det viktiga.

Min vikt.

Vågen i morse stod på 73,1 kg. Jeeeij! Go jag liksom, uuuh-uuuh!!!

I stället för..

..att gnälla så har jag nu börjat ta reda på ett som annat 🙂 Våga eller inte våga litegrann tror jag.

Ska jag verkligen sitta här och ta emot skit från en människa som inte verkar ha nån förståelse för mig eller min situation? Nehej, tror jag inte. Du kan få din skit tillbaka varsågod.

Nu sätter jag ner foten och kliver fram ett steg i spelet. Sen kan vi prata om min semester, om huruvida du tycks tycka att det är slöseri med resurser att jag ska gå till en privatklinik eller inte för att få en diagnos och vad jag nu ska göra med den, sen kan vi tala om vem som vill göra vad, vem som har rätt till jota, vem som gör vad och inte, vad som tillhör vem och så vidare. I all oändlighet. Amen.

Jag ska inte gnälla om detta igen förrän jag åtminstone försökt göra EN sak eller nåt åt det. Bara lyssna på rösten i huvudet som nynnar ” you go girl, you can do it”..

Så.. The saga has begun.

Jag vill ha

Just nu. Just nu vill jag ha massor. Massor. Med saker. Onödiga glad-saker. Saker som helt enkelt gör en på bra humör. Bara för att liksom. Jag vill ha mockasiner. Verkligen. Jag vill ha plankor att steka plankbiff på. Flera timmar till i dygnet. Till att kunna göra roliga saker på. Sticka, läsa, kocka gott, fika med vänner, promenera, se på film, slösurfa runt i oändligheten.. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill..

Idag är en sån dag att jag önskar att jag kunde släpa ner mitt fluffiga duntäcke, krypa upp i soffan och bygga bo åt mig där inne bland kuddarna. Ligga där och fantisera om livet, ödet, karma och framtiden. Dricka lyxigt kaffe i löjligt stora muggar. Kika ut på världen utanför. Glo på tvsåpor och bara vara. Trängas med hunden och katten. Blöta nosar och stora öron varvat med hopvikta ben och kalla fötter under täcket. Hasa runt i yllesockar. Sjava på i pyjamasen minst halva dagen. Bygga luftslott på pinterest. Meeeeen..

Inte idag. Jobb. Inte imorgon, jobb. Knappast fredag heller.. Inget jobb, men som vanligt massvis med saker som ska fixas.. Inte på lördag, jobb. Kanske söndag? Lite så där hoppfullt?

Är det inte konstigt? Jag vill jobba mera, inte mindre. Samtidigt kan jag inte sluta dra mig för att gå till jobbet. Jag vill vara hemma just nu. Verkligen. Samtidigt tycker jag att det är riktigt roligt att träffa mina stammisar igen, kul att höra att de saknat en. Ändå är det så jobbigt att ta sig hemifrån till jobbet. Men. Ska man ha råd med onödigheter så måste man jobba. Krångligare än så är det inte. Så varför är det så svårt då?

Kan det månne bero på att jag inte jobbar 8 timmars dagar än och att det inte gillas? Kan det vara för att min vikarie jobbar mera än mig? Kan det vara för att min timlön är för liten i jämnförelse med kollektivavtalet? Kan det vara därför? För att jag jobbar VARJE lördag? För att det heter att firman inte hade råd att anställa mig på heltid eller öka på min jobbtimmar (innan sjukdomen då) men nu har råd att ha BÅDE mig OCH min VIKARIE under fler timmar sammanlagt än vad jag jobbade tidigare?

Jag vet att jag är bra på mitt jobb. Dessutom blir jag bättre hela tiden. Övning ger färdighet och erfarenhet. Så det är ju inte det då heller, brist på kunskap eller kunnande.. Jag har ju jobbat inom branschen längre än chefen dessutom. Jag tycker om att klippa hår. Jag tycker om att vara frisör. Jag tycker om mitt yrke. So whats the problem?

Hoppsan och hejsan så blev mitt fluminlägg til gnäll. Bortse från det och välkommen igen!

Välkommen en annan gång, en bättre och kuligare dag!

 

Tänka sig

Tittade genom bilderna på kameran alldeles just och hittade den här bilden.. Misstänker att det är dottern som klickat in den här.

Lite vet man vad som försiggår i baksätet medans man själv sitter vid ratten.

Kvällen före det väldiga åskovädret här i Vasa.

Jag väntar

Jag väntar. Jepp. Väntar på att få se hur toksnygg jag kommer att vara.

Hur snygg jag kommer att vara i min nya kropp. Eller tjaa, nya och nya, min gamla pimpade kropp då. Inte direkt gamla heller eftersom jag inte är mer än 32. Men definitivt pimpad. Nu har det runnit 3 kg av mig redan, så där bara känns det som. Lite grann iallafall. Det syns inte direkt utanpå ännu men jag märker det själv. Mina relativt nyinhandlade Hjälp-jag-har-blivit-fet-byxor hålls inte uppe utan bälte längre och dito är inte så skinny mera, mera bootleg, intresseklubben antecknar.

Idag är jag ledig. Rättar mig där, jag har ledigt från jobbet. Just så, inte ska vi tro att tiden räcker till ändå inte nej nej.. Full dag med ärenden, ärenden och ärenden.

Startar lugnt med frukost.

Hittade ett super gott lchf bröd hos Linda som jag bakade, rekomenderar verkligen det till er som saknar smörgås.

 Härligt att ha nåt att lägga räkosten på, hehe..

Lindas fröbröd
3 ägg
3 dl riven ost
2 msk turkisk yoghurt ( eller grynost)
1 msk majonnäs
1½ tsk bakpulver

5 dl fröblandning av solrosfrön, pumpakärnor och linfrön
Lite salt

Blanda ihop alla ingredienserna. Bred ut på en plåt. Grädda i 225 grader i 15 minuter.

Från fet till mindre fet

Jag går ju som bekant på lchf diet. I början tyckte jag att det var knepigt. Svårt rentav. Nu? Tjaaaa, lite lättare. Lättare eftersom vågen visar resultat, lite åtminstone. Först tyckte jag att jag fick ett sötsug som jag aldrig tidigare haft. Jag brukar normalt inte bli godissnål och bullasugen, men de första veckorna hade jag verkligen det, suget. Verkligen. Onormalt. När man lite så där orgasmaktigt tänker på bakelser och godis, nästan så att snålvattnet rinner. Pinsamt. Sakta men säkert gick det om.

Härom dagen smakade jag på en nyttig juice av lingon, tranbär och vindruvor.. Det var så sött och sliskigt att hela tungan skrollade ihop sig, såg säkert ut som ett russin i hela ansiktet. Tidigare vet jag att jag tyckte den var lite fräsch med en syrlig smak och ”inte så söt”, hehe.. Nu mera tycker jag att 70% choklad verkligen är söt och god. Speciellt till kaffet.

Nu ska ni inte få bilden av att jag superdietar mig, verkligen inte. Fuskar lite smått nu som då, för att få dieten att anpassa sig efter mitt liv. Jag menar, går man på begravning sitter man inte och lipar över att brödet inte är bakat på fiberhusk och mandelmjöl, har din arbetskamrat bakat äppelkaka och bjuder så tar du en bit, bjuder din far på en pizzabit så tackar man snällt ja, speciellt när nån köpt och bjuder eller bakat eller what not.

Då kan jag däremot vara sträng mot mig själv ett par dagar efter fusket. Tack vare fusket. I love fusk, egentligen.

Min startvikt låg på hiskeliga 76,5kg. Oftast visade vågen på lite snällare 75,nånting kilo. Nu när jag vägde mig i morse trodde jag inte det var sant, nu är jag nere på 73,5kg. Fast jag fuskat, fast jag inte orkat vara matpolis 24/7 åt mig sjäv, wow, det fungerar. Nu låter ju inte det här så mycket egentligen, men om jag vill gå ner tio kilo så är tre kilo så gott som en tredjedel, bara så bra. Allt mera än tio är bonus, även om jag hoppas på ca 3-5 bonuskilo… Men det är en bisak. Oberoende, hejja jag liksom!

Först tyckte jag att vad fånigt att säga, yes, nu har jag gått ner ett komma nånting kilo, jihuuu! Men som min kära lilla mamma påpekade, allt börjar med ett. Sen kommer två osv.. Och är det ju så!

Med det vill jag bara säga att jag har gått från fet till lite mindre fet. Huipput Johanna kaffepanna!

 

Lite lagom snäsig

Mitt humör har varit nere i en svacka, en liten och lindrig men likväl nere. Nu klättrar jag upp igen. Välkommen kära du, tänker jag sött till mig själv när jag börjar känna igen mig själv. Välkommen Johanna och farväl mr Hyde.

Har inte haft nån direkt orsak till min surhet men tyckte jag behövde få min mentala femåringa att sluta stampa surt i golvet innan jag kikade in här igen. I mitt huvud har jag legat på golvet och skrikit och sparkat med fötterna i golvet, lipat och snorat, tyckt synd om mig och varit arg, men egentligen inte. För jag hade ju ingen orsak. På utsidan har jag väl varit lite så där lagom snäsig.

Nu däremot verkar det ha vänt. Vaknade idag men alldeles för lite sömn i bagaget och en vettlöst stor portion leenden. Eller åtminstone småsmil. Känner mig piggare idag och mer positiv än den senaste veckan. Fingrarna dansar över tangenterna och jag hinner inte med. Stavfelen hopar sig och min mentala femåring sitter nu och skrattar bubblande åt min iver, grimaserar och gör miner när jag slarvar mig genom texten i min brådska att säga hej på er, igen!

Ibland behöver jag bara få lite egentid att sura på, eller bara strunta i att prata, bara vara ifred. Och nu, nu när jag fått det, så är jag på banan igen!

När det inte riktigt går

Bare with me.

Har nu skrivit cirka fem inlägg som jag kasserat och raderat. Inget vill riktigt infinna sig just nu. Ska på jobb om en timme och misstänker att det är orsaken, så jag ska försöka på nytt senare. Svårt att skriva fint och bra under tidspress. Bloggen är ju min ”happy-spot”, inte nån stressig läxa jag bara måste hinna med. När jag sitter här vill jag, att allt jag vill säga och visa bara ska rinna av mig, ner över tangentbordet och vidare ut till er!

Hjälper knappast att vi varit på begraving igår, tankar om livet och framför allt döden snurrar i huvudet. Prinsens mommo har somnat in. Hela 96 år blev hon. Strong tant, kan inte säga annat.

Allt fyndigt jag vill skriva, allt jag skulle berätta och allt jag ville drömma om infinner sig inte riktigt. Kanske är det bara bra att jag har jobbet att åka till några timmar för att stänga av tänkandet en stund och komma utvilad tillbaka till er.

Således so long!

Inte så där haha-roligt

Idag hade jag tänkt beklaga mig. Över än det ena och än det andra. Vet inte om jag orkar det ens. Känner mig slagen ner i skoskaften idag, ingen direkt orsak, tror bara de senaste dagarna kommer ikapp. Ibland orkar man inte vara glad bara för att, ibland har jag lust att lipa bara för att, ibland vill jag kasta sönder nåt bara för att , ibland vill jag helt enkelt inte.

Min hund har dubbelsidig ögoninflammation. Vilket rent helvete att droppa och putsa ögonen hans. Brottningsmatch varje gång. Big time. Skit samma att hunden bara är en 6 kilos liten lurvig gris, såna här gånger är det som om han skulle vara ett 145kg oljeinsmort svin. Puh, pälstovor flyger, hundskrället skriker och vrålar som om man skulle flå honom levande, jag svär och domderar, vi rullar, vi ormar, vi kryper, vi springer och jagar, vi hugger efter varandra (vet inte vem som vill bita vem), vi droppar hundra droppar fel innan ÄNTLIGEN man får en droppe per öga, puh..

Detta är bara en av de sex gångerna per dag vi ska droppa ögonen. En av de fjorton dagarna vi ska droppa. Mamma mia. Då har jag inte putsat än bara droppat, huga. Workout, -check-.

Mitt jobb har så gott som alltid varit jättekul att gå till. Innan. Innan XXX-sjukdomen. Innan sjukledigheten. Innan allt skit. Bara innan.

Nu? Inte så kul. Magen knorrar. Fötterna sölar. Mungiporna hänger. Armarna hänger och humöret släpar. Bläh. Det som däremot är kul är att min vänstra sida börjar minnas att den var frisör, inte polsk busschaufför. Det är ju bra. Lättare för varje dag. Även om det är sämre dagar ibland så går det överlag frammåt. Så vad gnäller apan för då hör jag er tänka.. Joooo… Tror inte min chef gillar situationen så fasligt. Har under de här veckorna fått fler irriterade telefonsamtal hem än under alla de andra åren jag sammanlagt jobbat där. Men kan ibland inbilla mig att det är utfrysning pågång, som att de vill att jag ska säga upp mig hellre än att de behöver sparka mig. Suck. Finns flera exempel men väljer att inte räkna upp alla, för jag vill inte vara elak anonymt på bloggen, det kan jag hellre vara in your face så du kan ge mig svar på tal. Lika bra kan ju hela det här Glamour-dramat utspelas bara i mitt huvud också. Jag antar och vet att jag reagerar annorlunda på olika saker efter min sjukdomstid. Men samtidigt finns det så mycket lustigheter i den här farsen. Inte haha skoj så, men ni förstår? Skit samma, ”it is what it is” för att citera June, Honey Bobos mamma, urk.

Jag borde ta och vuxet ta tag i situationen och reda upp eventuella missförstånd men känner samtidigt att jag inte orkar just nu. Låter det rulla på i en otrevlig spiral tills vi kommer till en punkt då nån av oss orkar ta tag i det. Just nu är det inte jag iallafall. Not right now.

Jag fyller ju om en månad. Kanske jag fyller vuxen då och gör nåt åt det hela. Tills dess droppar jag hundögon och torkar mina egna.

Skulle ju gnälla om ett brev på posten också och om att ha en tjock mage eller bullf*tta på ren svenska, om att vara snål på kakor (why? aldrig varit det förr?), om att det inte finns rätta storleken på skorna i butiken och massor med andra ap surhetiga saker. Men det skiter jag i. Ska nu göra mig klar för jobbet. Jeeee-e. Ouh je.

Kavalkad

Kort kavalkad..

Söndag. Stundars marknad, fyndar bl.a. färgat garn.

Måndag. Fortsätter lchfa mig och gick på stickcafe. Mina tant planer kom på sne, jag var ju gruppens bebis, hoppsan. Men stickade gjorde jag, så resten skiter vi i!

Tisdag, halv jobbdag, thank God, med tanke på gårdagen.

Bättre lycka idag allihopa!