Utan D

På måndag mogon packade jag, prinsen och lilla mor in oss i fransosen för att köra till Åbo. Jag var kolugn. Cool. Verkligen. Vi pratade och hade det allmänt trevligt under färden. Jag brukar jaga upp mig lite grann för ett läkarbesök, oberoende om de ska lobotomera eller granska. Läskigt. Men denna gång hade man kunnat förvara glass i min ärm. Jag var verkligen iskall, inte bokstavligen, men.. Vi körde, pratade, kom till Åbo, träffade min bror, fikade, for till läkarmottagningen, väntade och väntade. Jag hade fått byta tid för de behövde min ursprungliga till en operation. På nån annan. Läkaren var lite sen. Jag väntade. Började känna av magen lite. Skojade om det. Springer jag på wc nu så kommer han säkert.. Jag vågade inte gå. Noterade att magen blev lite stentung. Modet började rinna ner i fotknölarna. Min neurokirurg kom äntligen ångande.

Snabbt fick vi uppgjort att det var ok för lilla mor och prinsen att sitta med, så vi packade in oss alla fyra i hans undersökningsrum. Där satt vi sedan som ett hoper väluppfostrade sillar och bollade frågor och svar högt som lågt. Hans specialitet är ju hjärnan. Så det var kanske inte så långsökt när han föreslog hjärn biopsi. Nej fy f*n och nej tack. Men det tyckte han själv också, ms och biopsi rimmar illa ihop. Skulle det däremot vara tumör så borde man ju ta biopsi prover.. Fast å andra sidan trodde han inte att det var cancer heller.

När de här fraserna flög över huvudet på mig satt jag och svalde tårarna. Börjar jag tjuta så tar det en stund innan jag slutar hulka. Har inte lärt mig att gråta som en sval dam. Jag brölar på som värsta matronan med betalt per tår och gram i snor. Men eftersom vi skippade biten om att skära och borra i min skalle så blev det inget lip. Tur det.

Men hans åsikt var samma som vår, varför har de inte gett mig någon diagnos? Så sagt och gjort så hade han remissat mig till en kollega, en specialist, också han i Åbo. Så nu blir det väntan i en månad ungefär innan jag får köra iväg till Åbo igen. Åtskilligt bättre än min läkartid om ett år här i hemstaden. Bläh. Utan diagnos ännu, men kanske ett steg närmare.

Nu när vi nu ändå var i Åbo så skulle det ju bara vara dumt att inte åka via Ikea en sväng. De har ju så billig mat där. Vi skulle verkligen tjäna på att åka dit, att äta där, att titta lite skadar inte. Vi tar det ut och in bara. Snabbt sa prinsen, snabbt. Han tittade lite ondskefult (jag är säker på att det var ondskefullt, verkligen, på heders ord, lömskt åtminstone) på mig och viskade, när nu din lilla mor är med kommer det här att gå undan, hon hatar ju att gå i butiker, vi kommer att kunna klassa det här besöket som historien snabbaste Ikea lopp, heheh. (Här gnuggade han händerna och liknade Gollum, jag svär!)

Nästan fyra timmar senare var vi alla tre (jag, prinsen och bror) gråtfärdiga av trötthet. Vi hängde vid kassan och väntade på lilla mor som rusade än hit, än dit. Hade jag haft mera tyngd i börsen hade jag spenderat än mer tid där, men på fjädrar kommer man inte långt och spänningen i kroppen började släppa. Vilket visar på att jag hade varit mer nervös än jag velat erkänna för läkar besöket.

Sen kom äntligen den stund då vi hade fått allt inlassat i fransosen och styrde kosan hemmåt.

Hela halva tisdagen sov jag. Överallt, hela dagen. Vilken tur att jag var ledig.

Annonser

4 thoughts on “Utan D

  1. Jobbigt att bli tvungen att vänta igen, men vad gör man när kvarnarna mal så långsamt. Skönt dock att de aboensiska kvarnarna mal lite snabbare än de här hemma.
    Kämpa på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s