Väntan

Att vänta på något. Så mycket att det känns i halsen. Så att det stockar sig och kommer i vägen för allt annat. Man glömmer bort sig mitt i en mening, mitt i en berättelse. För att det känns, för att du väntar, för att du förfasar dig, för att du inte kan annat än att vänta på det. Det finns där när du ska sova, i vägen hela tiden. Som en bula framför dig, ett hinder. Ett aber.

Inget så fint och nytt som en bebis. Inget så där luddigt och rosaskimrande, förväntansfullt och härligt nånting. Bara nånting. Nånting nytt. Nåt kallt och hårt och känns lite metalliskt i munnen bara av tanken på det. Nånting.

I morgon händer det. Det dära nya hårda nånting. Hoppas jag. Vill jag. Kanske. Vem vet?

Jag ska till läkaren. Till en ny stad, ny läkare. Nytt ansikte som stirrar en i ögonloberna. Ny reflexhammare som skrapar under fötterna. Nya frågor, gamla svar. Nya hummanden, gamla röntgenbilder. Nya funderingar , samma symptom.

Hur kan man både ha förhoppningar om och förfasa sig för, ett och samma svar? Blir det något svar? Ställer läkaren de rätta frågorna? Gör jag det? Hittar vi nåt? Finns det nåt? Får jag nåt svar?

I väntan på en diagnos. I väntan på nästa OS.

Annonser

One thought on “Väntan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s