Att landa lite

Har ju tänkt skriva av mig nu i så många dagar att det nu gått alldeles löjligt länge sen sist. Har hunnit vara på mässa, hunnit fylla äldre igen, hunnit sköta syskonbarn, sticka klart julklappar, hunnit börja på nya och hunnit köra ner till Åbo för att träffa läkaren, specialisten.

Jag var så inställd på hur det hela skulle förlöpa att jag blev helt ställd av resultatet. Luften gick ur mig lite grann. Hade redan fantiserat ihop hur jag skulle börja nästa inlägg och hur jag skulle dela med mig mina nyheter. Nu snavade jag på målsnöret lite granna där.. Det gick ju inte som jag tänkt mig. Som jag hade fantiserat, som jag hade förfasat och hoppats och gud vet allt. Det gick så här..

..Vi körde ner mot Åbo redan tidig måndag morgon. Bilen packad med peppad mamma och prins. Och griniga jag. Första biten gick fint. Förbi Björneborg, halvvägs in mot Åbo började KänkkäRänkkä hoppa fram. För varje mil vi lade bakom oss blev jag bara grinigare och grinigare.. När vi äntligen parkerade utanför läkarstationen var jag färdig att egenhändigt täppa till truten på lilla mamma och skulle gladeligen ha slagit ihjäl prinsen. Vi marcherade in i fel ingång, fumlade med hissarna, hittade in, anmäldes och köade till wcn, hittade rätt riktning mot undersökningsrummet och satte oss ner för att vänta in min tur. Där satt vi på rad alla tre. Och väntade. Och väntade och väntade.

Planen hade varit den att vi alla tre skulle gå in samtidigt så att vi skulle ha tre öronpar på plats för alla minns ju ändå olika saker och så skulle vi ha större chans att kunna flika in nån vettig fråga. Lilla Mamma som skulle förstå branch babblet på finska, prinsen som skulle ha anhörig passet och jag som skulle vara cirkusapa och sitta på erfarenheten av sjukdoms skiten. Jag ville ju dessutom ha dem med som moraliskt stö(r)da. Jag hade ju själv bett dem..

Men medan vi satt och väntade på att slippa in så retade jag upp mig så pass att jag tänkte ta till lipen i ren frustration. Jag fick sätta mig på händerna till sist för att inte slå till nån. Jag kände hur jag bokstavligen skakade av ilska och var så flygandes heligt förbannad att det kändes hemskt. Dont ask why så där egentligen. Totalt oprovocerat. Bara rädsla.

Så när långa farbrorn till läkare äntligen stack ut sitt huvud i korridoren och ropade mitt namn hände allt mycket plötsligt. Jag flög upp så snabbt att Karlsson på taket hade lämnat på andra plats när som helst, slet tag i min väska och satte kurs på dörren. Jag dundrade fram i korridoren som värsta ångloket, kände hur det visslade om mig och det formligen pyste ur mina öron. När jag kommit innanför dörren gjorde jag en tvärvändning och drämde åter dörrfan. Vet inte om mitt sällskap kände sig snopna, lättade eller bara sårade av mitt konstiga beteende. Jag kände bara, helt oförklarligt, att jag måste få vara ensam. Klarade inte av sällskap. Bara the Doc and me.

Han undersökte, frågade och hummade, skrev på datorn med pannan rynkad. Kan verkligen inte klaga. Allt gick mycket utförligt till. Inga snabbisar eller annat fusk. När han var klar lutade han sig bakåt och började förklara. Då, till sist, var jag tvungen att säga att nu vill jag ha in prinsen och mamma. Visst, det gick så bra så. Minerna i deras ansikten då jag gläntade på dörren i strumplästen och väste att de skulle komma in var smått förvånade om vi säger så. Jag misstänker starkt att de satt där och analyserade mitt konstiga beteende, har ärligt talat inte vågat fråga även om jag verkar vara förlåten.. Men jag kan ju tillägga att mitt humör stigit betydligt redan vid det laget.

Summa sumarum så fick jag äntligen en diagnos. KEO på finska, CIS på engelska för er som är jätteintresserade. Det betyder att jag har inte Ms!

Fatta vilken lättnad. Inte ms. Inte än åtminstone. Jag har haft en inflammation i hjärnan. (Inte hjärnhinneinflammation då.) Och för att förklara det lite så där lättsamt så kan man säga att jag har ärr kvar i hjärnan av inflammationen vilka kan irritera lite men jag borde kunna bli lite bättre ännu. Knappast samma skick som innan men om priset i det här läget är det att jag lägger klackskorna och slalompjäxorna på hyllan samt skiter i att springa så kan jag stå ut med det. Visst löper jag större risk att bli drabbad av ms i framtiden men det betyder inte att jag behöver bli det trots risken. Jag ska undersökas oftare för att mota Olle i grinden så att säga och hittar de nåt i framtiden så kan de börja medicinera genast. Så man slipper dylik rumba.

Det som kändes verkligen bra att höra var det att ”tack vare ärren” i skallen så kan jag ha känningar, pirrningar o liknande i benet (som tidigare) men det är inga nya symptom så länge de inte varar längre än 24 timmar, tack och lov. Så nu just ser allt lite ljusare ut mot vad jag hade vågat hoppas på tidigare.

Allt känns mycket bättre nu. Visst kan jag erkänna att det inte är helt 100, men FAAN så mycket bättre. Bara det att risken är större gör det ju lite mer överhängande, men som sagt, inget man inte kan leva med. Måste bara lära mig att hålla mig positiv och inte ta ut skit i förskott.

Med andra ord, tjohoooo! 🙂

Advertisements

3 thoughts on “Att landa lite

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s