Jag kan inte sova

Natten spenderade jag vid datorn. Tyvärr. Hade bara sovit två timmar när jag vaknade runt tre tiden av att vänstra benet pirrade så obehagligt så jag inte kunde somna om. Nu tänker ni säkert vilket våp, byt sida och somna om, men det var inte så lätt. På just exakt det sättet började sjukdoms helvetet jag gått igenom det senaste halvåret.. Att säga att jag fick lätt panik är väl närmare sanningen än vad jag tror. Jag har vankat av och an som en osalig ande ända till sju imorse, då somnade jag äntligen ett par timmar. Så rädd att bli sjuk igen har jag nog aldrig varit tidigare. Ur min synvinkel är det hemskate det att jag har inte fått nån diagnos ännu och det gör allt än mer skrämmande för man vet inte vad man har att vänta sig. Idag har det varit segt i kroppen och armen har en tyngdkänsla över sig men pirret i benet har lagt sig lite, kvar bara en märklig dovhet i foten. Men jag fungerar bra och inget av detta syns på utsidan.

Väntar på måndagen, ska då till Åbo, till privatläkare. Där hoppas jag de kommer att ge mig en diagnos. Väntar på den som en skeppsbruten väntar på räddning, inte lite vill säga.

Diagnosen gör mig inte frisk, men kan ge mig möjlighet till medicin och eventuellt lite tröst och en sorts trygghet.

Jag har blivit behandlad av neurologer på både sjukhus och rehabiliteringssjukhus men ingen har ännu vågat ge mig något definitivt svar. För er som inte vet, så blev vänstra sidan förlamad hux flux i början av mars. (Tack vare nån svullnad i högra hjärnhalvan.) Låg på sjukhus i en vecka med dropp och flyttades sedan till grannstadens rehabiliteringssvdelning för en tid på ca sex veckor. Har fått bo hemma sedan slutet av april och förra veckan var jag första dagen på jobb sedan februari. De misstänker ms eller liknande. Jag har inatt suttit uppe och läst ikapp mig lite för att få mer kött på benen och är nu själv 100% säker på att det ÄR ms. Tyvärr.

Jag hatar det och har inte valt det själv men kan inte göra mera än mitt bästa av situationen. Så jag ler och nickar och ställer upp på det ena och det andra, hjälper, sköter, kokar och stökar och väntar på att du ska ha gått hem eller att prins M och de finaste ska ha gått och lagt sig. Då.. Då gör jag det jag gör bäst. Då borrar jag ner huvudet i en dyna och lipar ögonen av mig. Nästa dag ler jag igen.

Nu är det ju inte så här dramatiskt hela tiden. Verkligen inte. För jag vill ju vara med i svängen, på allt, som vanligt. Men ibland så känns det så här dramatiskt. Ibland.

Men jag har ju faktiskt turen att ha prins M, som kan konsten att reta gallfeber på mig, som kan irritera mig härifrån till Tjotaheiti, som nickar och hummar men inte hör ett ord, som har ett glas som alltid är halvtomt, som är stark och fin och min, som arbetar för mycket, är hemma för lite och som älskar mig mest i världen. På sitt eget irriterande prins-vis.

Jag har de finaste A och R. Den ena en världsvan fjortonårig dam som kan allt och vill mera. Duktig, driftig, ansvarsfull och härligt full av tonårstrams och bubbligt skratt. Fin och mysig, lång och slank, sportig och löjligt lat. Vacker som en dag och än så länge bara min egen lilla, fräkniga, fröken med långa solbrända ben som får henne i samma noshöjd som mig.

Den andra en klok liten farbror i en elva årings kropp med ironisk humor och kvicka skämt. Smart, duktig, omtänksam och fylld med ovärdeliga skratt och solvarma kramar. Envis och härlig, lång och stilig, bästa kocken i stan och den av oss som fortfarande petar paprikan ur italiensk gryta. Växande snyggo och än så länge bara min egen lilla, underbara herrreman med starka armar som kan krama en vettlös och vimsig.

Så vad är nu väl en diagnos hit eller dit i jämförelse med de finaste. Med dessa unika skatter blir det lättare att tänka på annat.