Här går livet i 120. På gott och ont. Tycker att jag inte hinner något i veckorna och att jobbet och träningar tar över. Jägarturer i mataffärer, reklamfilmsinspelning, cykelturs premiär, hundtrimning, tonårsdilemmor, bokföringskvällar, stickningsstunder, gynekologstrapatser, familjemiddagar, you name it! Svårt att klämma in ens matlagning och tvätt- och städtider. Ser fram emot helgerna efter fulla veckor men likväl är de också över och förbi. Man tror att man (läs; jag) ska hinna så mycket under de två stackars dagarna, hehe..
Hoppas ju att det ska sakta ner sig lite, tidstempot, att man ska hinna trycka på paus mellan varven eller åtminstone få det gå i lite slow motion. Man vill ju att det roliga ska räcka så länge som möjligt, men å andra sidan så går tiden fort när man har roligt så är det bara, det vet ju minsta musunge om. Så kanske det bara är det som är ”problemet”. Jag har det allt för bra. Inte illa så egentligen. Jag behöver bara backa tillbaka tre år för att livet skulle se sååå bra mycket annorlunda ut. Sen bestämde jag mig för att vara invaliden som vägrade vara invalid och gjorde stora ändringar i mångt och mycket.
Så fina beslut jag tog då. Så klok jag var. Så full av bra-ighet. Ångrar idag I-N-G-E-N-T-I-N-G!!!
(*All gammal skåpmat finns att läsa på blogen, bara att backa tillbaka till början för dig som känner sig manad..)
Nog om det.
Full fart framåt. Som sagt. Allt kanske går lite fortare när man väntar på något roligt. För det gör jag. Väntar. På en rolighet. Nu är det skrämmande nära. Roligheten. Skrämmande. Nära.
Bara tre vardagar kvar. Sen tar jag faktiskt ledigt lite grann. Känner att den är välförtjänt. Ledigheten. Hela två dagar smiter jag från jobbet. Och i faktiska fyra dagar kommer jag att ta semester och packa bilen full för att åka på stickläger!
Fyra dagar fulla med nördighet at its best. -Stickor och virknålar, garnnystan och härvor, skratt, värme och skoj, nåt vinglas här och där, färdig serverad mat, mönster, vänner, godis och bastubad, härliga kvinnor, kunniga damer och slagfärdiga komiker, vila, vacker natur och naturligtvis massor och åter massor av stickning-.
Förstår ni att tiden rullar iväg?
För att jag ska kunna fungera normalt och vara ens semiproduktiv kan jag ju blogga lite strunt och samtidigt presentera ett nytt par sockor i familjen sockutmaning 2016. Numero cinco, *number five*.
Stickade i bästa dagisfärger, faktiskt till mig själv, i Helmi från Teetee. Mjuka merinoullsstrumpor. Passligt våriga.
Tills nästa gång, sticka i full fart fram!
Jag johanna 